This is how it goes

Jag har fått så många kommentarer den gågna veckan att jag väljer att skriva ett nytt inlägg istället för att kommentera alla. Jag har så mycket att skriva på den här punken att jag inte vet vad jag ska börja med och vad jag ska välja att ta med.

För det första vill jag påpeka att den eller dom som anser att mina fd förhållanden har varit misslyckade försök borde kliva av sina höga häst. Vill man nu nedvärdera mig och mina fd så okej, gör så då men jag anser då att man i alla fall ska hålla sig till fakta och inte högmodigt dömma efter en felaktig föreställning vilket man har gjort i detta fallet. Har man nu ett behov utav att påpeka för mig att jag har misslyckad försök bakom mig så inte mig emot (dock säger det inget om mig som person utan reflekterar endast kommentatörens sinnesstämning och behov utav att hävda sig). Visst har jag haft förhållande som inte slutade bra och där jag inte blev särskillt väl behandlad, men jag har även haft förhållanden som har varit dess motsats. Från båda dessa kategorier av förhållanden har jag lärt mig otroligt mycket och jag är glad att jag har fått upleva det så att mina upplevelser och referensramar har kunnat vidgats. Men att påpeka att jag och mitt liv har varit misslyckat är extremt nedvärderande både mot mig och mina fd espektive; Speciellt anser jag att man ska akta sig för att kalla en fd som man aldrig har träffat som misslyckat försök. Jag har levt ett liv långt ifrån misslyckande!

För det anda: Bara för att jag de senaste åren har haft fem strul och förhållande så säger det inget om min framtid. Visst är det så att för att bäst förutspå framtiden ska man se bakåt men för att den reglen ska kunna tillämpas är det förutsatt att vissa parametrar uppfylls; Uppfylls inte dessa pararmetrar kan helle inte denna regeln tillämpas för se in i framtiden. Det bästa exemplet när det gäller förhållande på denna punkten som jag kommer på i skrivandes stund är den norksa kronprinsen Haakon och Mette-Marit. -Innan Mette-Marit gifte sig med Haakon hade hon medverkat i en sexfilm, hon hade använt droger samt att hon hade en son tillsammans med en man som hade suttit inne. På pappret kanske det verkar så att hon varken var lämplig att gifta sig med en kronprins samt att förhållandet förmodligen inte var förutsett att hålla i allas ögon? Men, nu har det gått nästan nio år sedan de gifte sig…

Ett annat exempel jag skulle kunna ta upp (som iofs inte är lika dramatisk) är författaren Greg Behrendt. (För er som inte känner till honom har han bland annat skrivit manus till ”Sex and the city” samt att han är co-författare till bland annat ”He´s just not that in to you”.)  För ansågs han som en player och han har själv erkänt i intervjuer att han inte alltid behandlade tjejer väl och att han inte har brytt sig utan mest bara varit ute efter en sak. Men sedan den dagen har träffade den tjej som han nu är gift mig gjorde han en helomvändning för han visste att hon var ”hon”.

För det tredje säger ett långt förhållande inte ett smack egentligen. Jag känner flera par som har varit ihop sedan de var i övre tonåren eller strax därefter. Inte för att jag nu vill dömma och jag lägger mig eller inte i hur andra sköter sina förhållanden, men om jag ändå skulle tycka till om det så: Vissa utav dessa paren har inga öppenhjärtliga och kärleksfulla förhållanden. I min mening håller de endast ihop pga dels rädsla och dels för att de inte känner till något annat. (Nu påstår jag inte alls att alla långa förhållanden är så här så ni behöver inte hoppa på mig!) Personligen anser jag att vissa av dessa förhållanden i min bekantskaptskrets hade varit mer lyckliga om paterna hade gått skilja vägar och vissa utav de andra paren hade behövt reda ut ett och annat. För att ta ett exempel: Tjejen i det ena förhållandet kör så förbannat med sin kille och trycker ner honom emellanåt och jag bara väntar på att han en dag ska vakna upp och tänka: ”Fan, jag förtjänar mer än så här!”.

Vidare har jag lite personliga synpunkter på förhållanden som har hållit  ihop under hela vuxenlivet. Har man som vuxen aldrig varit singel och har man aldrig bott själv är det i min värld inte ett plus i kanten utan tvärt om! Har man konstant haft förhållande sedan man blev vuxen har man gått miste om en del, dels när det gäller personlig utvecklig och dels när det gäller erfarenheter. (Och på denna punkten behöver ni inte ens försöka tjaffsa emot mig, jag kan rabbla upp hur mycket som helst som styrker dessa påståendena!) Rent psykologiskt är åren i vår tid mellan 20-30 är till för att utforska och hitta sig själva. Ett exempel på detta är att människor som gifter sig innan de är 30 är även de som står för den största skiljsmässostatistiken. Ett annat exempel är även att människor som konstant ha varit i förhållanden och som aldrig har bott själva är överrepresenterade när det gäller till att ha svårast att klara av en förändring. – Om detta förhållandet en dag tar slut är det dessa människor (rent statistiskt) som har svårast att hantera det samt har svårast att gå vidare eftersom de aldrig förr ha varit själva.

För det fjärde handlar livet om referensramar. När jag var 14 år tillbringade jag en vecka på en chatersemester i Turkiet. Då gillade jag det men sean dess har jag fått uppleva så mycket mer att den resan inte ens hade kommit upp i mina tankar om någon hade bett mig om berätta om mina resor. Den resan är inget jämför med så mycket annat jag nu har fått varit med om; Men hade jag inte fått uppleva alla dessa andra underbara resor så hade jag heller inte insett att den där Turkietresan inte egentligen var något speciellt. Så vill ni hoppa på mig för att jag har flera förhållande alt strul bakom mig så gör det. Dock påstår jag att mina referansramar är så mycket bredare än era och hur det kan vara en nackdel förstår jag inte?

Jag skiter fullständigt i vad ni tycker och tänker! Jag har inte ett behov utav bekräftelse ifrån er eller att ni alla ska älska och beundra mig eller att ni alla ska hålla med mig. Jag bryr mig verkligen inte och jag är ingen svag och liten människa. -Så människor jag inte har något genemsamt med eller som jag inte umgås med har synpunkter om mig och mitt liv. Människor som inte känner mig annat än min blogg och/eller som inte har träffat och umgått med mig på flera år. Allvarlig , varför i helvete (rent ut sagt) skulle jag bry mig om det? -Ni är inte mina vänner… Har ni ett behov och vilja att hoppa på mig så gör då det…jag bryr mig som sagt inte och jag stå fast vi mina ord: Jag har hittat mannen jag en dag otvivelaktigt vill gifta mig med och skaffa barn med.