Jeannas Universum

10 november 2010

Du är nästan raderad från mitt minne

Filed under: Boys/Men, Love, Uncategorized — Jeanna @ 00:47

Jag gick vilse första gången jag skulle hem till dig. Jag hade fått din adress men förvillade mig ändå bland gatorna och husnummrerna och hittade inte fram. Jag frågade två män om hjälp men de, med sina vägbeskrivningar, förvillade iväg mig ännu mer från målet och lurade iväg mig i motsatt riktning. Du ringde och undrade vart jag var och du skrattade åt att jag förvirrat vandrade omkring på helt fel gata. Du gav mig en korrekt vägbeskrivning och stod sedan och mötte mig leende utanför ditt hem när jag väl hittade fram.

”Hej fröken Håkansson”, sa du och lutade dig fram emot mig och kysste mig. ”Vad skulle du bort och springa på de gatorna om?”. Du kysste mig igen och tog sedan min hand, kramade den hårt och ledde in  mig i ditt hem. Min nervositet släppte och ett glatt pirr tog i dess ställe överhand i min kropp.

Jag minns fortfarande vad jag kände när du öppnade ytterdörren och jag för första gången fick en glimt av ditt hem. Jag minns alla ljusen du hade tänt, samlingsskivan med Nick Cave som strömmade ut från din stereo jag kan fortfarande nästan känna doften av maten du precis hade tillagat. Hela jag smälte inombords på ett mäktigt vis.

Den natten sa du de vackraste av orden till mig. Ord jag bara hade kunnat drömma om och du tog din gitarr, satte dig på sängkanten och skrev mig en låt. ”She is one hell of a lady”… Jag tror jag fortfarande har den låten någonstans i ett mail som du skickade mig till när ni sedan hade spelat in låten. Men den låten skickade du mig till himlen och tillbaka.

Allt det där var för nästan 8 månader sedan men det känns som och det hade varit betydligt längre tillbaka än så. Du var då mitt livs största kärlek och du kunde då få mina ögon att tåras av lycka. Nu…nu är du nästan raderad från mitt minne och alla de starka känslorna jag då kände är som bortblåsta. Nu minns jag dig knapt och jag får påminna mig själv om att du för inte allt förlänge sedan fanns i mitt liv. -Det var så jag kände när jag idag satt och soterade mina bilder på datorn. Bilder från i våras och somras dök upp och jag tänkte ”ja just det” när bilder på dig visades på skärmen.

Nu är alla de bilderna raderade tillsammand med mina känslor som tog slut för flera månader sedan. Du finns inte längre kvar i mitt liv på annat sätt än just suddiga minnesbilder i mitt huvud, allt annat är raderat. Du är ett minne blott…

4 kommentarer »

  1. Sorgligt men fint på samma gång!🙂

    Kommentar av Susanne — 10 november 2010 @ 16:51

    • 🙂

      Kommentar av Jeanna — 11 november 2010 @ 09:26

  2. Jag har tänkt på det många gånger, hur någon kan få en känna – och betyda så mkt för en för att sen raderas bort. Hur man ena dagen kan vara tillsammans som det mest naturliga i världen – till att bara dagen efter vara stelt, jobbigt och få en att känna sig obehaglig till mods. Fint skrivet – jag kan känna igen mig i känslan du förmedlar.

    Kommentar av Linnea — 10 november 2010 @ 21:16

    • Jag har med tänkt på det en hel del genom åren. Hur känslor kan skifta så där bara…
      Tack för att du gillade det och för att jag kunde få att känna igen dig.

      Kommentar av Jeanna — 11 november 2010 @ 09:27


RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: