Jeannas Universum

13 september 2011

Minnen från förflutna tider

Filed under: Memories, myself and I, Travelling — Jeanna @ 16:51

I våras hade jag storartade planer för sommaren; B och jag skulle på road trip genom hela USA, Från Massachusetts till Kalifornien med höjdpunkter i Nevada och Arizona och dess gränser. Crand Canyon, Sedona, the Vally of Death, The Vally of fire och den där grottan som Jamie och Cissi besökte som jag hela tiden glömmer namnet på. För människor som inte uppskattar det vackra i naturen låter detta förmodligen som dödstrist och hade nog undrade frågat varför vi inte skulle stanna i Las Vegas hela tiden, något som i sin tur skulle vara helt obegripligt för mig. För svaret är det att när jag ser bilder från Sedona eller Grand Canyon och dess omgivning ryser jag i hela kroppen, jag känner en form av samhörighet och känner en längtan att få vara där; Att få blicka ut över öknen med dess vackra bergsformationen och att bara få finnas till just precis där. Givetvis känner jag även en längtan efter att få fotografera just dessa platser men samtidigt gör det mig en aning rädd för jag är övertygad om att en bild aldrig någonsin kommer att göra de rättvisa.


Sedona.

Jag hejade hela tiden på indianerna i västernfilmer när jag var liten. Långt innan jag förstod vad allt egentligen handlade om stod jag på indianernas sida och var galen på pappa och Jamie som hejade på Cowboysen. Filmer som ”Horse” och ”De dog med stövlarna på” var bara några i raden av västernfilmer som tittades på om helgkvällarna på Kastanienhof. (Nu så här i retrospect inser jag att det tittades på väldigt mycket västernfilmer första delen av min uppväxt.)

Jag ville vara en indian när jag var liten. Jag ville ha långt svart hår, ville lära mig skjuta pilbåge, ha mockasiner och springa runt i indiankläder. Hittade jag en fjäder ute i naturen sparade jag den till att ha i håret som prydnad, precis som indianerna hade. Pappa gjorde en pilbåge till mig och av farmor och farfar fick jag en rosa klänning med fransar på som jag kallade min indianklänning (mamma, du vet den klänningen med svarta stjärnor på magen). Mamma gjord sedan en egen indianklänning till  mig genom att klippa sönder och fransa en av sina bruna finklänningar som hon dekorerade med plastpärlor. (Den klänningen finns fortfarande kvar hemma hos mamma och ligger numera bland utklädningssakerna.) Jamie och jag lekte mycket cowboy och indian under våra barnår; Jamie var alltid cowboy i full mundering medan jag alltid var indian.

Varför denna fascination av indianer och som liten vet jag inte. Det var inte så att jag hade ärvt intresset ifrån någon i släkten, jag bara hade det.  Senare i livet fick jag även intresse utav andra platser och perioder i historien. En period ville jag tex även vara en fransk cancan-flicka. (Jag kommer ihåg att vi tittade på ett underhållningsprogram en lördagskväll, jag var väl runt 6 år. Ett gäng tjejer iklädda nätstrumpor och svarta klänningar med färgglada volanger gjorde ett moulin rouge-dansnummer och jag förklarade uppspelt för mina föräldrar att en sådan skulle jag bli när jag blev stor!)

Vissa tider och vissa platser i historien är fortfarande mycket speciella för mig och jag känner på något sätt en samhörighet med dom. Indianerna i USA är fortfarande givet precis som indianerna i central amerika (Inka, Maya och Aztec). Antikens Rom och antikens Egypten lika så samt en viss period i den franska historien. Varför vet jag inte men kanske är det cellminnen från en reinkarnation; Det är vad jag har börjat tro allt mer…

Jag kan fortfarande känna rysningarna i kroppen jag fick när jag bakom Viktor Emanuel-monumentet gick fram till utsiktsplatsen över Forum Romanum; Ju närmare jag kom och ju mer ruinerna tornade upp sig framför mig ju större rysningar fick jag. Dagen efter fick jag mitt livs största deja vu när vi åkte ut mot Trastevere. Jag bara visste att jag hade varit där förut och denna känslan var så stark att jag nästan tappade anda. Allt kändes så välbekant och självklart fastän jag aldrig hade aldrig där förut. Sedan dessa känslorna etsade sig fast i mig har Rom alltid varit ”min” stad. I Rom blir jag salig och jag kan känna en längtan att få vara där. (Jag vet att min mamma känner likadant.) Bortsett ifrån samhörigheten jag känner till denna stad är Rom den mest fantastiska stad; Bryter ett nytt världskrig ut eller ifall en naturkatastrof skulle drabba värden är det Rom som stad jag ber ska få bli skonad.


Forum Romanum.

Anyway…

Nu blev detta inlägget helt annorlunda än vad jag första hade tänkt; Min ursprungliga tanke var att jag skulle skriva om att sommaren inte alls blev som jag hade planerat men att den trots att blev väldigt  intressant; Mina möten med alla nya människor denna sommar har fått mig att inse väldigt mycket om mig själv och livet i allmänhet och jag hade tänkt att detta inlägget skulle ha varit ett ”I am”-inlägg. Men ack nej… Det får bli ett framtida inlägg istället.

2 kommentarer »

  1. Intressant att läsa dina tankar, och kul att se att fler känner som jag inför något. Jag hade besök i maj av en gammal vän som jag lärde känna för 10 år sedan då hon var utbytesstudent från Japan. Vi har hållit kontakten alla år och skickar varje år julklappar till varandra. Jag har så länge jag kan minnas haft en särskild känsla för Japan och jag sa till Asuka i maj, jag vet inte varför men allt är så intressant för mig – som om jag varit japan tidigare. Märkligt. Mina japanska vänner säger ibland att jag vet mer om Japan är dom! =) Det är givetvis inte sant. Just nu läser jag en självbiografi av en kvinna som växte upp med en far som var yakuza. Mkt intressant! Ingen litterär upplevelse men intressant. Boken inhandlades i en japansk bokhandel i NYC! =)

    Kommentar av Linnea — 13 september 2011 @ 17:02

    • Intressant… jag har pratat med några vänner om det här (alltså, inte om dig och Japan utan ämnet i sig) och vi hade alla olika tidpunkter och platser i historien som vi alla kände något extra för utan att egentligen ha någon anknytning till det. Och som jag nämnt tidigare, jag tror att det kan förklara den smärta och rysning jag känner i halsen så fort jag ser en vass kniv eller när någon får sin hals avskuren. Så tänker säkert flera utav läsarna till det här att jag är helt kocko, den det stör mig inte…🙂

      Kommentar av Jeanna — 15 september 2011 @ 07:40


RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: