Jag skulle ju bara köra en sväng…

… och fixa lite saker men ack så fel jag trodde. (För saken var ju den, jag hade ju rivit kaklet i köket och skulle hem och sätta upp min nya glasmosaik.) Jag borde visserligen inte vara förvånad, för hur ofta visar sig mitt liv vara ”normalt”? Nej, Fröken Jeanna hamnar alltid på äventyr och både bra och dåliga sådana.

Fakta:

Med en nerblodad klänning fick jag tillbringa natten (mellan tisdagen och onsdagen) med att sova på en inte speciellt skön soffa. (Inte mitt blod på klänningen ska jag tilläga även om ambulanskillarna trodde att det var jag som var skadad när de kom -hela min klänning och båda mina armar var täcka med blod.) Eller nu överdriver jag för sova gjorde jag inte; Jag försökte sova under nattens gång men rop, skrik och dörrar som smälldes höll mig vaken. När den gäller klänningen så överdriver jag också för jag tog givetvis av min förstörda klänning och fick i dess ställa låna en rock att ha på mig och till råga på att en mindre vacker sådan. Vilken syn! (Alltså en sådan där rock som är för innomhusbruk.)

Jag är glad för:

-Att jag har grundkunskaper i akutsjukvård. Att jag är fysiskt stark . Att jag tål att se mycket blod. Att jag har en förmåga att hålla mig lugn i nödsituationer. Att jag är (relativt) tålamodig. 

Fast…mest av allt ska jag kanske vara glad för att jag råkade vara där just då och snabbt kunde ingripa?

Fysiskt och psykist trött är jag efter att nu har varit vaken i över 1,5 dygn; Ska gå och lägga mig och sova mycket länge (helst iallafall). Orkar jag så kommer jag kanske framöver att dela med mig av mitt gågna dygn -ett dygn som har varit så tragiskt att man inte kan låta bli att tycka att det är komiskt.