Jag skäms för västerländska kvinnor!

I förra veckan såg jag dokumentären ”Skam” som handlar om en pakistansk, muslimsk kvinna som blev brutalt våldtagen av fyra män. Till följd av denna våldtäkt drog hon skam över sin familj och by och förväntades begå självmord. Men denna kvinna, som hade varken utbildning eller några egentliga rättigheter, valde att trotsa sin kultur och samhälle och efter en mer eller mindre ensam kamp såg hon till att dessa män drogs inför rätta och blev dömda för det brott de hade utsatt henne för.

Denna kvinna levde alltså i ett samhälle där man som kvinna är värd noll och ingenting. Man har inte på långa vägar samma rättigheter som oss kvinnor  i väst och man blir mer eller mindre sämre behandlad än vad djuren blir. Ställer man då hennes verklighet i förhållande till våran västerländska frihet som kvinnor, skämmas jag över hur vi väljer att använda oss utan den!

I väst lägger vi allt mer energi och pengar på vårat utseende. Under den ekonomiska krisen har skönhetsindustri fortsatt att stiga och under de senaste åren när andra industrier har drabbats hårt har just skönhetsindustrin inte märkt av någon nedgång alls. I min värd är det förfärligt! Det betyder alltså att trots människor har förlorat jobb, hem och inkomster så väljer de ändå att värdesätta sitt utseende och prioritera det framför andra mindre ytliga saker i livet.

Det är sällan som jag befinner mig bland en grupp med tjejer då utseend inte kommer på tal. Diskussioner om vikt/bantning, bröstförstoringar, hårförlägningar, vaxning, eller andra skönhetsrelaterade saker verkar nästan alltid bli ett diskussionsämne bland en grupp tjejer. Jag undrar: När blev vi såhär osäkra på att själva att vi behöver mät oss i utssende och när blev vi så här ytliga?

Vi i väst har all makt och all frihet att göra vad vi vill. Vi får utbildning och vi har rättigheter och vi väljer att använda den på ett sätt som förgör oss själva. Vi väljer att intala oss själva att vi inte duger som vi är och vi väljer att sträva efter ett ideal som media har satt upp. Och det värsta av allt, vi går på det och vi spenderar enorma summor på att uppnå dessa ideal och vi tillbringar en ofantlig stor del av vår tid på att må dåligt över vårat utseende och våra kroppar.

Jag förstår ifall det handlar om situationer där man på något sätt att blivit född vanställd eller om man har råkat ut för en olycka som har bidragit till liknande effekter. Men annars? Vilka godtagbara förklaringar kan ni kvinnor ge mig och som rättfärdiga det faktum att ni inte är nöjda med er själva?

Jag skäms för oss! Jag skäms så in i h-e-l-v-e-t-e! Vi har allt makt och alla rättigheter i världen och vi väljer att förgöra oss själva!

Jag vägrar att delta!

Vedklyvning

Igår, söndag, var mamma hos mig precis hela dagen och hjälpte mig med min ved. Från klockan 09.00 till 18.00 arbetade mamma och jag ihärdigt i min trädgård: Mamma vid klyven medan jag spatserande fram och tillbaka med skottkärran full av ved som jag sedan staplade.Visst värkte det en del både i armar, axlar och rygg framåt kvällen men samtidigt var det otroligt skönt att vara utomhus en hel dag och ägna sig åt kroppsarbete. Årets sista grillning (?) blev det också av att mamma och jag ägnade oss åt framåt eftermiddagen som vi avnjöt i mina trådgårdsmöbler som nu har tjänat sista syfte för detta året.

Tack mamma för att du la en hel söndag på att hjälpa mig!

Var det du?

Jag har inte känt av någon från andra sidan på länge; I flera veckor har det varit tyst och tomt. Det har inte varit några påhälsningar, inga föraningar och jag har heller inte haft några intensiva sanndrömmar. Ingenting har jag känt och ingenting har jag märkt av. Det har bara varit tyst och oströt. Så här länge utan några andra krafter var det länge sedan jag gick utan.

Så i förra veckan satt jag och tittade på gammla kort i jakten på ett visst fotografi från min barndom. Pappa dök upp på flertalet av bilderna och jag stannade upp och betraktade just de bilderna extra länge. Jag minndes, jag tänkte, jag funderade. ”Var är du?”, frågade jag honom? ”Jag har inte märkt av dig på länge?”.

Den natten kom de ibland förkommande påhälsningarna tillbaka och jag fick inte många timmars sömn. Knackningar i väggarna, fotsteg som lät som att någon gick omkring i huset samt att saker välte och/eller kastades ner från hyllor och bänkar. ”Knack”, ”pang”, ”bom” lät det till och från under hela natten och jag kunde känna en form av närvaror. Jag såg ingen, men jag kunde ändå förstå att någon var där för jag kände närvaron av en maskulin energi. Vem det var vet jag inte, inte mer än att det var en man. Var det du?

Sanndrömmarna har även de nu kommit tillbaka och jag har haft den mest intensiva på drygt tre månader. (Jag vet alltid när jag har haft en sanndröm för de känns på ett helt annat sätt, en helt annan närvaro och en helt annan intensivitet.) Pappa var med i drömmen, han levde inte men han var ändå där och jag fick se saker i framtiden. Drömmen hoppade mellan USA och Sverige och olika kända och okända personer och händelser avlöste varandra men det var på ett sätt som gjorde att jag ändå inte kunde förstå innebörden utav allt. Blev jag varnad för något? Vad försökte du säga, pappa?